Hjulskyltning Trelleborg

Hjulskyltning Trelleborg


Året är 1958 och vi befinner oss i Trelleborg...

Året är 1958 och vi befinner oss i Trelleborg.  Ett svartvitt fotografi från en ovanligt tät trafikerad Östergatan förbryllar. Vad är alla på väg och vilket är rätt färdriktning? Känsla är att det kan köra ihop sig och bli trångt om utrymmet om alla vill bege sig iväg på samma gång. Tittar du noga ser du de grankvistklädda girlangerna som vackert hänger över den med gatsten belagda Östergatan. Månaden är december och det är julskyltning i rätt bemärkelse. Man är inte ute för att köpa, utan för att titta i skyltfönstren, som just den här dagen blottläggs för att väcka den rätta julstämningen hos stora och små. Detta år kör vi fortfarande på vänster sida och ovanligt många tycks ha tagit bilen med sig.

Under 1950-talet hade bilismen i Sverige vuxit mycket kraftigt. 1950 var antalet registrerade fordon 200 000 stycken och 1958 hade siffran ökat till över 1 miljon. ”Att bila” blev en av 1950-talets chicka modefraser. Ett uttryck för den moderna människans rörelsebehov, att vant sticka nyckeln i tändningslåset, vrida om och sedan njuta av oberoendet och att vara på väg. Eller att lite nonchalant svänga in på macken och be om full tank. Så det var inte så konstigt att trelleborgarna nu valde att ta bilen till centrum för att ”gå” på julskyltning detta år. Trängseln och parkeringsbekymren hade inte ännu hunnit bli ett upplevt problem, utan det var fortfarande något bilisterna var beredda att leva med, nu när de kunde titulera sig ”bilägare”.

Trängseln på Östergatan, som fotografen har fångat på bild, ger en vink om hur fordonsbeståndet kunde se ut i slutet på 1950-talet. Här har minst fem stycken ägare till folkvagnar lastat in familjen och tagit sig ned på stan. En av de närmast i bild har tidstypiskt grusvägssprut på bakskärmarna, eller är det begynnande rostproblem i bakskärmarna eftersom det är en VW 1200 av årsmodell 1955 eller tidigare. Dubbla avgasrör och tjugofem hästar under huven. En piprökande man har parkerat sin Citroën B11 Normale, som nu står med uppslagen dörr bakom en fem år gammal Volvo PV och en nyare Mercedes 190 av årsmodell 1957. Två moderna Opel Rekord av årets modell passerar varandra och ett par Morris Minor från Förenade Bil går att finna. En trelleborgare har helt fräckt parkerat sin bil uppe på trottoaren eller är det Förenade Bils representant som chansat och satt ut en bil för att locka till köp. I vimlet syns också en Ford Anglia, några tvåtaktsosande Saab 93:or, en Ford Prefekt bakom en Vovo PV 57:a, en Ford Taunus 17M och längre in mot centrum en DKW F 89 P Saloon.

Att bekvämt färdas påklädd en elegant kaross var den stora drömmen för allt fler, inte minst kyliga vinterdagar. Men i vimlet denna skyltsöndag i Trelleborg, syns faktiskt ett par på en Vespa kontinentalt tränga sig fram mellan en Saab och en VW. Gatorna är snöfria men luften är säkert kyligt då Trelleborg är känt för isiga vindar. Vespaparet bär självklart skyddande dufflar, men fingrar och öronsnibbar är utsatta kroppsdelar när man färdas på två hjul vintertid. Männen som flanerar bär hatt och står med händerna djupt ned i rockfickorna. De pejlar av gatubilden och försvinner drömmande in i bakom ratten i de olika bilarna som trängs och sniglar sig fram. Ynglingen vid porten in till Förenade Bil vägrar huvudbonad och fryser hellre än sabbar den snofsiga frisyren som säkerligen kammats upp med Brylcreeme.   

Bilens genombrott under 1950-talet syntes inte bara fysiskt ute i stadsbilden. Massbilism gynnade även stadens industri. Trelleborgs då största företag, Trelleborgs Gummifabriks AB, gick i slutet av 1950-talet in i en högkonjunktur, tack vare bilismens framväxt.  Företaget hade sitt ursprung i företaget Velox, som stadens stora industriman Johan Kock grundade 1897.  Velox, som betyder snabb på latin, producerade cykeldäck och slangar. Cykeln hade tidigare huvudsakligen varit ett sportredskap för överklassen, men kring sekelskiftet fick allt fler råd att köpa egna cyklar. Trots detta gick Velox däckförsäljning dåligt. 1905 ombildades företaget till Trelleborgs Gummifabriks AB och detta blev det första företag landet som serieproducerade bildäck. Bilismens genombrott blev en vinstlott för däckmärket TGA. Fram till slutet av 1950-talet hade Gummifabriken producerat närmare en miljon däck och år 1958 arbetade fler än 3000 personer på företaget.

För industristaden Trelleborg gick det bra under efterkrigsåren. Arbetslösheten var låg och välfärdens tillväxt bidrog till att allt fler kunde realisera drömmen om en egen bil. Detta var givetvis gynnsamt för bilförsäljarna och Förenade Bil öppnade på 1950-talet en filial på Östergatan 10 i Trelleborg. På fotografier ser vi lokalen och över skyltfönstret lyser företagsnamnet i neon vackert i den annalkande decemberkvällen. Neonet representerade vid den här tiden storstad och välfärd. Det såg ut som på film, det kändes som lyx. Men för varumärket BMW var tiden inte så framgångsrik, som många hade hoppats.

BMW hade ännu ingen lyxförpackad eller sportig vagn som låg rätt i tiden. BMW 501, ”Barockängeln” som presenterades 1951, var visserligen prismässigt en lyxvagn, men dess linjer hade hunnit bli omoderna. Det sålde inget vidare. Sportbilen BMW 507 var en av de vackraste bilarna man kunde köpa, men den var alltför exklusiv för att sälja i några mängder. Företaget BMW var nära ruinens brant. Räddningen blev en oväntad satsning på mindre och enklare bilar som BMW Isetta, BMW 600 och 1959 BMW 700. När man 1962 presenterat BMW 1500 kom företaget i medvind igen.

För Förenade Bil var det ett engelskt märke som briljerade denna julskyltningsdag 1958, nämligen Morris Minor 1000 som med den större motorn kom ut på marknaden 1956 och blev en storsäljare genom Förenade Bils reklamjippon runt om i Skåne. En av ingenjörerna bakom Morris Minor var Alec Issigonis som senare fick uppdraget att konstruera en liten och snål bil med plats för fyra vuxna till ett rimligt pris för alla. Resultatet blev MINI kallad ”Hundkoja” i Sverige med Förenade Bil som representant från begynnelsen 1959. Issigonis adlades efter succén, Sir Alec Issigonis. 

De förbipasserande bilarna speglas i skyltfönstret. Där innanför ser vi en kvinna klädd i något svart med vita ärmar. Arbetar hon på Förenade Bil eller är det en kund som begrundar utbudet av Philips bilradioapparater, med namn som för tankarna till långresor, som ”Riks-Ettan”, ”Autobahn T”, ”Riks-Tvåan”,”Biletta” eller skivspelaren ”Auto-Mignon”? Priset för en bilradio vid den här tiden låg mellan 238 kronor för den lilla modellen av Philips till 480 kronor för Blaupunkt, komplett med högtalare, tillbehör och störningsskydd, vilket gjorde det till en exklusiv ägodel. Men ville man vara modern, fick det kosta. Framtiden var inom räckhåll och livet kunde bara bli bättre. Och givetvis tog man bilen dit.

Texten har skrivits av Niklas Ingmarsson – etnolog och förste antikvarie på Kulturen i Lund - med bistånd av Trelleborgs egen bilkulturprofil Alf Påhlsson och Förenade Bils marknadschef Rolf Ramestam. Bilder från SDS och Förenade Bil arkiv.