Batmobilernas Batmobil: Runes BMW 3,0 CSL

Batmobilernas Batmobil:
Runes BMW 3,0 CSL


Rune Tobiasson växte upp i Fjällbacka i Bohuslän. Han var den i byn som kunde cykla längst på bakhjulet och  innehade också rekordet på hopp med cykel.- Sju meter minns jag att jag hoppade som längst, säger Rune. Samma dag som han fyllde sjutton år köpte Rune sin första bil, en Peugeot 202 som han inte bara körde med till Shell-macken där han jobbade utan också började tänja på fysikens lagar med.

Text: Lars-Erik Larsson
Färgfoto: Björn Tiedemann, SV bilder: Runes arkiv
Förenade Bil Magazine 2013

 

- Vi hade världens snällaste poliskonstapel i Fjällbacka. Han sa åt mig sju gånger innan han var tvungen att till slut anmäla mig.

Efter att han gift sig blev det lugnare med buskörningen och Rune anmälde sig själv till en OT-tävling med sin nyinhandlade PV 444. Men det var först 1962 som han körde sin riktiga bantävling. Han körde på Skarpnäck med en Volvo PV B16. Bilkörning var det som Rune tyckte var allra roligast så när sommarsäsongen 1964 var slut anmälde han sig till Iscupen, vilken som namnet antyder, var bankörning på is. Den första tävlingen vanns överlägset av Pelle Hessman, men redan nästa deltävling, när Rune fått ordning på PV:n, var det Runes tur

Rune vann också de övriga deltävlingarna men Pelle kom efter den sista och visade en protest som han skulle lämna till domarna. Han ville mena att Runes PV var fusktrimmad och att han därför själv skulle få SM-titeln. Motorn plomberades och hela bilen skickades till VOLVO som särade på den.

- De fann att motorn var strypt. Jag hade köpt ett begagnat avgasgrenrör på skroten och det var långt under tillåtna gränser, så där fick Pelle!

Sen blev det Amazon på somrarna -65 och -66 tills Rune fick GM:s sponsorrabatt på en Opel Rekord 1900. Sportscar trimmade motorn med Mannerstedt kamaxel och Klaus Wunderlich gjorde dreven till växellådan.Originallådan kändes som 2 ettor och 2 fyror men Wunderlichs nya drev gjorde underverk. Rune körde i Grupp 5 på Falkenbergsbanan och kämpade med sin Opel mot storheter som Leif Hansen och Esso Gunnarsson i Porsche 911. Varv på varv var Rune före i de kurviga partierna och blev sen frånåkt på rakan. Med tanke på Opel-motorns hållbarhet släppte han till slut efter men kom i mål som fyra efter tre 911:or. På vintern kom isdubbarna på däcken igen och -67 var det åter dags för Iscupen. Det blev SM-seger detta år också.

Rune hade en tuff tid när han åkte Opel. Efter en helg kunde han komma hem natten till måndag med tävlingsbilen på släpet och hann knappt sova innan det var dags att hoppa upp i grävmaskinen och flytta sten, för att på kvällen starta Mercedes 190 dieseln och köra de 100 milen tur och retur till Sportscar i Stockholm som skulle se över motorn. I slutet på veckan bar det iväg till Stockholm igen  för att hämta motorn  till nästa helgs tävling.

Genom kontakten med Förenade Bil ändrades Runes ekonomiska situation så att han kunde lämna det välbetalda grävmaskinistjobbet, som tärde illa på hans rygg och istället börja sälja bilar, vilket han sen fortsatt med alltsedan dess. 1972 var det så dags för den stora klassen. Rune ”köpte” sig en BMW 3,0 CSL.

- Jag är väl ännu inte riktigt klar över hur den betalades, säger Rune. Förenade Bil gav mig ett mycket förmånligt avtal genom att jag skulle betala av bilen med prispengar.

Det var lite extra när BMW levererade CSL och Rune, som själv åkt ner till München för att hämta sin bil blev inbjuden i ett VIP-rum där han välkomnades med förplägnad varefter den nya,  inkaorange BMW 3,0 CSL  som var hans rullades in. Rune körde bilen för egen maskin raka vägen hem till Sverige där den genast skiljdes åt och trimmades. Den blev dock inte riktigt bra och någon SM-titel, som han vunnit med 2002:an, var svår att nå. 1973 var bilen fortfar nde orange liksom lastbilen som transporterade den men till 1974 års säsong stod Västkuststugan som huvudsponsor och bilen fick sitt nuvarande utseende.

Det var efter att Boda Bilservice i Västerås erbjudit Rune sina tjänster som BMW:n blev optimerad. Lars Karlsson, Kalle, egentligen ornitolog och fotograf, och Peter Manngarn ”fuskade” en del med racing. De erbjöd sig sina tjänster och med BMW:S officiella tävlingsföretag  Alpina som leverantör av trimningsdelar byggdes återigen från grunden en ny tävlingsbil upp. Motor, fram och bakvagn ko  m från Alpina och ställbara bromsar från CanAm och formel 1. En 5-växlad ZF-låda , liksom bakaxeln med oljekylare. 3,5-liters torrsumpmotor och Kugelfischer bränsleinsprutning. Effekten hos motorn låg på 370 hästkrafter och för att få nytta av den var bilen inte bara försedd med superbreda slicks utan också med spoilers och vingar. 

1974 års säsong gick riktigt bra och Rune såg ut att kunna ta sin andra SM vinst på bana för standardbilar. Men i den sista
deltävlingen på Mantorp fick han se sig snuvad på segern strax före målgång.

- Då hade jag lust att ge upp, säger Rune. Men vem ville köpa bilen? Knappast någon handelsresande den här gången. Det var bara att satsa vidare och återigen fick grabbarna på Boda Bilservice ta sig an BMW:n. Alpina hade tagit fram en fyrventilstopp och Rune fick lov att köpa nummer 2 av de motorer  som levererades  till privatkunder. Bilen fick sig en totalgenomgång igen och Rune kunde ge sig på  1975 års SM-deltävlingar i stora standardvagnsklassen.

Med en bil som bara vägde 1130 kg, hade 430 hästkrafter, accelererade från 0-100 km/tim på strax över 4 sek och till 200 på 13,3 sek och därtill hade en toppfart på, beroende på utväxling, upp till 300 km/tim och en förare som tydligt visat sin förmåga, skulle 1975 te sig som ett svårt år för konkurrenterna. Rune tog seger efter seger och närmast att hota honom var ”stallkompisen” Roland Larsson med sin Västkuststugan-Porsche Carrera och Bosse ”Emma” Emanuelsson i sin 24-ventilers Ford Capri. Men ändå verkade 1975 års resultat bli lika osäkert som året innan när Rune lite för ivrig missade starten  och sen tryckte av Lennart Hall så att denne slog runt med sin bil och själv åkte av i sista böjen när han skulle passera Bengt Ekberg. Sista och avgörande tävlingen gick på Kinnekulle Ring, en bana som definitivt inte passade den stora BMW:n men däremot var som hand i handske för den närmaste konkurrenten  Roland Larsson och hans Porsche. Rune som visste att en tredje plats skulle räcka för att ta hem SM-guldet tog det säkra före det osäkra och lät Roland och Emma göra upp om segern ochEmma drog det längsta strået.

Lite smolk i bägaren var det att Bilsportförbundet till nästa säsong skulle slopa den stora klassen, varför Runes BMW skulle bli ointressant i Sverige. Även om Rune varit ute på kontinenten några gånger och visat var skåpet skulle stå blev det inte mer tävlat med bilen och den såldes till Förenade Bil som garagerade den i BMW-avdelningen i sitt fina museum.  Rune körde 1976 Camaro för Reine Wisell i Super Star Cup och hamnade på pallen varje gång bilen höll. Han tyckte om stora motorer och provade Janne Svanbäcks  Bizzarrini på Falkenbergsbanan en gång.

-  Jag hade ett avtal med Söderström om att få köpa tillbaks den för samma pris, men när jag frågade Lars år 2000 om det gick bra sa han nej, berättar Rune. Men du kan ta den när du vill och tävla hur mycket du vill. Bättre svar  kunde jag inte tänka mig.

Bilen är nu ständigt stationerad hos Förenade Bil i Malmö, som håller den i trim inför de historiska race som Rune satsat på de senaste åren. Så återigen har man på Knutstorp, Gelleråsen, Falkenbergsbanan och Nürburgring bara för att nämna några banor, fått höra 24-ventilers sexan sprida ljuva toner omkring sig och inte sällan har den kommit först över mållinjen.

Och än idag kan man också få se Rune bakom ratten i den civila silverfärgade CSL:en som han ofta körde med till tävlingarna på sjuttiotalet.Redan för fem år sedan, när Rune var 70, talade han om att lägga ner tävlandet med orden:

Men det skulle ta fem år efter det att han bestämt sig för att hålla upp innan han mentalt själv accepterat att han slutat och säsongen 2012 blir hans sista aktiva år.

- Fast jag hoppas att Joakim tar med mig på några uppvisnings-jippon med  CSL:n. Och Hockenheim är en bana jag skulle vilja köra igen. Sluta? 2012 körde Rune fortare med CSL:n än någonsin. BMW- och racermekanikern Claes Jarl hade tipsat Rune om att byta till något mjukare bakfjädrar med resultatet att bilen kändes mycket följsammare.

- Jag kunde gasa mycket tidigare ut ur kurvorna och åkte nu istället för 240 över 250 km/tim i slutet av rakan på Anderstorp. Rena utklassningen, Rune var sekunder snabbare än konkurrenterna per varv och körde in som överlägsen segrare. För fyra år sedan gick det lite sämre på Hockenheim i Tyskland.

- Efter långa rakan där Corvetten var snabbare höll jag i längre och bromsade inte innan jag var ifatt honom och gasade på för att gå ur hårnålen före honom när bägge drivaxlarna brast för mig.

Det är därför Rune vill tillbaka till Hockenheim och särskilt nu med de nya fjädrarna som gör CSL:n ännu mer anpassad för snabba Hockenheimring. I år har han också suttit bakom ratten i Bosse Emmas gamla MER-sponsrade bil, som också ingår i Förenade Bils samling. BMW 320:n hämtades hem från München av Raymond Pettersson som i uppdrag av Bosse Emma Emanuelsson byggde ihop en vinnarbil med värsta tänkbara delar. Med dubbla överliggande kammar och insprutning gick den som första BMW 320 ut på bana. Bosse vann SM både -76 och -77 och därefter gick bilen lite olika turer med olika lackeringar innan den kom i Förenade Bils ägo och återfick sin ursprungliga MER-kostym. Efter att Raymond gett bilen en ordentlig genomgång startade Rune med den i RHK:s tävling på Falkenbergsbanan i september i år. Efter en miss med växlingen i starten körde han upp sig från en tionde plats till att gå i mål som fyra.


 - Det var himla kul att få jobba sig upp i ledet i den lilla BMW 320, med CSL-Coupén är det bara att gasa och köra ifrån dem. Fast MER-bilen är mindre krävande att köra. 25 varv med den känns mindre än 10 med Coupén, säger Rune.


BMW 3,0 CSLeichtbau.  Varje motorsport-era har gjort sig känd genom sin speciella bil. Grand prix på 20-talet är synonymt med små blå bilar med hästskoformad grill och vrålande kompressormatade 8-cylindriga motorer; Bugatti-eran varade under flera års tid. På sextiotalet dominerade i lilla standardvagnsklassen de små hundkojebilarna scenen totalt och Cooper S vann i stort sett varje tävling under ”Mini-eran”. Och tänker vi på den stora standardvagnsklassen på sjuttiotalet är det BMW:s 3,0 CSL som utgör ikonen. För CSL var överlägsen under stora delar av decenniet och vann sex europatitlar, tog fyra klassegrar på Le Mans, tre världsmästerskap i grupp S och sju IMSA segrar i USA.

Liksom många andra vinnare som hade sina rötter hos anspråkslösa original växte CSL ram ur den direktörsanpassade eleganten BMW 2800 CS. BMW 2800 tillhörde den nya generationen BMW  som startade med 1500 1962. BMW hade under femtiotalet byggt dels småbilarna Isetta och 700, båda med motorcykelmotorer, dels den föråldrade 501/502, barockängeln kallad, med sex- eller åtta-cylindriga motorer. Dagarna för BMW:s personbilstillverkning var räknade men ”Die neue Klasse” 1500:an skulle komma att rädda BMW från undergång och skapa grogrunden för vad märket symboliserar idag. Teknik, kvalitet och sportighet.  

Efter 1500 kom 1800 och 2000, alla med fyra cylindrar och fyra dörrar. Men 1965 lät BMW karosserifabriken Karmann bygga en tvådörrars Coupé på existerande chassi. BMW 2000 CS, som modellen kom att kallas, var en formskön tvådörrars hardtopmodell om än medett mycket egenartat frontparti. Många tyckte nog att den vidareutvecklade  6-cylindriga 2800 CS var betydligt vackrare. I alla fall var proportionerna bättre. Bilen hade något längre hjulbas och ökad spårvidd, vilket sammantaget gav den ett lägre och kraftfullare intryck. Front och grill var konventionell och saknade 2000-modellens hajliknande framtoning. 2800 blev så småningom 3000 och senare hade bilarna dels 2500 cc-motorer,  dels 3-liters motorer med modellbeteckningarna 2,5 CS och 3,0 CS med förgasare och 3,0 CSI med insprutningsmotorer.

Den stora BMW coupén togs ibland ut på tävlingsbanan men var alldeles för stor och tung för att kunna matcha Ford Capri och Alfa GTA. Alpina, som trimmade och tävlade med BMW byggde en 3-liters motor på 300 hästkrafter med tre stora Weber-förgasare men ändå räckte bilen inte till mot Caprin och 911:orna. Sedan man satt på Kugelfischer-insprutning , fått 330 hästkrafter och minskat på vikten såg det bättre ut. Men det behövde byggas 1000 bilar för att få dem homologerade. Det mäktade inte Alpina med. Jochen Neerpasch började på BMW 1972 efter att ha arbetat hos Ford. Han grundade BMW Motorsport GmbH där han tog hand om att lätta 3,0 CSi och byggde en lätt CSL som vidare kunde bli grunden för en grupp 2 bil. L:et i beteckningen stod ju för leicht, lätt, och följaktligen plockades en hel del tung ljudisolering bort från bilen. Huv, lucka och dörrar gjordes i aluminium, ratten var annorlunda och sätena likaså. Bilen gjordes utan elektriska fönsterhissar och de bakre sidorutorna och bakrutan var av plastmaterial. Från början hade 3-litersmotorn förgasare och 180 hästkrafter men 1973 fick den insprutning och 200 hästkrafter. Efter hand som Alpina plockade mer kraft ur motorn krävdes aerodynamiska tillbehör för att ta hand om den. 

Det monterades en djup spoiler istället för stötfångare fram. Uppe på framskärmarna monterades små vingar för att stabilisera fronten i högre farter men framförallt och vad som gjort bilen så speciell monterades luftsplitt över bakrutan samt högt ovanför bakluckan en vinge.

Batmobilen var född och många ”gatubils-kunder” ville också ha tillbehören på sina CSL. Framspoilern satt där redan när bilen kunde hämtas ut, men de kunder som beställt batmobilvingen fick titta i bagageutrymmet där det låg åtta välpaketerade delar och en bruksanvisning om hur man förvandlade en CSL till ”Batmobil”. Vingen var nämligen inte godkänd i allmän trafik.  C:a 1500 CSL tillverkades, de senare med 3,2-liters motorer och i Sverige har vi nog ett femtontal bilar.
 
Den bil som Rune Tobiasson ibland körde på gatan med finns idag hos Förenade Bil i Söderströms bilsamlingar och jag har fått äran att provköra den i samband med att Rune tagit fram sin tävlingsbil. Det är ingen vanlig BMW 3,0 CS som presenteras mig. Den silverfärgade bilen har utvändigt full krigsmundering och även om jag inuti känner igen mycket av BMW:s lyxkupé från tidigt 70-tal har den säten och ratt som framhäver dess sportighet. Den sexcylindriga motorn är på BMW-vis mjuk, stark och välljudande. Även om det inte är en utpräglad tävlingsmaskin jag sitter i känns den styvare och råare än en normal CS. Trots sin storlek lockar den till mer utmanande körning. Bakom ratten är det lätt att leva sig in i Runes av alla dessa år och alla dessa mil onaggade entusiasm. Och mellan växlingarna och ljudet från den skönklingande sexan hör jag Rune:


"Kan du tänka dig någon av dom som tävlat som haft det hälften så bra som jag? Tre generationer Söderström har backat upp mig och jag fick sluta min långa tävlingsbana med två hellyckade tävlingar. Det blir så jädrans rätt att sluta nu. Jag är en riktigt lycklig människa."


- Jag var tvungen att köra för prispengarna för att få tävlandet att gå ihop ekonomiskt, berättar Rune. Men det var så himla roligt att tävla så det var värt all mödan.

1968 fick Rune första kontakten med Förenade Bil. Allan Söderström såg potentialen hos Rune Tobiasson, förmodligen inte bara som en bilförare av högsta klass utan också som en genomsympatisk bohuslänning som skulle kunna göra mycken god PR för BMW.

Runes första BMW var en vit 2002 som tidigare använts av Allans fru Lillemor för några resor till södra Europa. Motor Nord trimmade den och Rune tog hem Iscupen 1969. Året efter blev det 2002 Ti och Runes fjärde Iscup-seger av fyra möjliga.

- Den vita 2002:an såldes förresten till min gamla kartläsare i OT. Han jobbade som resande och körde över 40.000 mil  innan den skrotades, så nog hade den blivit väl inkörd.