En dag på racingbanan

En dag på racingbanan


Det första som slår oss är ljudvolymen. Redan när vi kliver ut ur bilen på parkeringen hörs motorvrålen skära genom den täta grönskan som omger Ring Knutstorp.

Text: Torbjörn Flygt
Foto: A-P Jörgensen, Autoropa, Christina Carlsen, Peter Antonsson
Förenade Bil Magazine 2012

Det väcker omedelbart tankar på Le Mans, den brutala racingfilmen av och med Steve McQueen som får luften att lukta av testosteron och bränt gummi, bensin och asfalt.

Men stämningen här är allt annat än grabbigt testosteronstinn, märker sonen och jag när vi passerat grindarna. Snarast är den överraskande vänlig, öppen och välkomnande. Det är bara att trava in i paddockarna och ställa sig och beundra bilarna och motorcyklarna, slå sig i slang med mekaniker, stallpersonal och en och annan förare.

Foto: Peter Antonsson

Foto: Peter Antonsson

Det finns en förväntan i luften, men en avspänd förväntan som inte handlar om tävling och motorkraft utan mer om att vi alla ska få en bra dag här tillsammans och att det fina vädret ska hålla i sig.

Det enda som inte tycks vara enkelt denna dag är att vända hamburgare. Kön framför grillvagnen ringlar sig lång och sakta, men den står åtminstone uppställd med sikt ut över banan, så det finns annat än väntan och hunger att tänka på.

Vi fortsätter ner genom gångtunneln under banan, in på bandepån, där vi kan strosa runt bland de uppställda bilarna, Ferrari, Lamborghini, en och annan Maserati. Sonen kikar in på hastighetsmätarna för att förundras över topphastigheterna, medan jag imponeras av mångfalden och märker hur förtvivlat svårt det plötsligt blir att säga vilken som är vackrast. Den. Eller den där. Nej, titta, där borta står en…

Det är omöjligt att välja, men väldigt lätt att glädjas över att få se alla dessa rariteter samlade.

Som på en konstmässa. GT-bilar kör uppvärmningsvarv runt banan, och efter ett par varv rullar de på plats i griden – och starten går. Vi skyndar vidare på en gångbro över banan och sätter oss i gräset, högt upp på slänten, varifrån vi har utblick över nästan hela banan.

Motorernas rytande, ljudet som kommer och går men aldrig försvinner, när bilarna passerar på långa rakan. Efter tiotalet varv har vi lärt oss de olika bilarnas individuella motorljud, kan blunda och höra vilken det är som närmar sig och accelererar innan den släpper på gasen och går in i den så kallade Ronnie Peterson-kurvan.

 

Jag kommer att tänka på vår vän Franca vars familj köpte hus – inne på Monzabanan. Soundtracket till hennes barndom måste låta just så här. Dessutom fick de betala inträde till banan varenda gång de skulle ta sig till huset.

Efteråt flanerar vi omkring i paddockarna. Bilarna återvänder, sakta rullande, ledda vid sidorna som rashästar.

På banan har starten gått för en ny tävlingsklass. När vi går mot parkeringen följer ljuden efter oss. Ljudet som först slog som en drillborr mot trumhinnan, ljudet som man därefter inte längre reagerar på, ljudet som man till slut lägger märke till först när man inte längre hör det.

Det är då man börjar längta efter det igen.
 
Torbjörn Flygt